Hundratals infödda i Bangladesh, som arbetar i textilfabriker i Sant'Antimo nära Neapel, kräver att de får slavstatus och tror att de bara på detta sätt kommer att kunna lämna arbetsgivaren. Enligt dem tvingar ägarna till fabriker sina underordnade att arbeta nästan hela dagen, medan de betalar dem högst 250 euro per månad.
Invandrare, av vilka många är olagligt i Italien, hävdar att arbetsgivarna tog sina pass från dem och därmed tvingade dem att arbeta 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Bangladeshernas invånare har redan vänt sig för hjälp till 3 februari-föreningen, som skyddar invandrarnas rättigheter i Italien. Representanter för organisationen berättade för reportrar att de redan hade lämnat in en begäran om erkännande av Sant'Antimo fabriksarbetare som slavar.
Internationella arbetsorganisationen (ILO) definierar slaveri som "alla typer av arbete eller tjänster vars prestationer åläggs mot arbetarnas vilja genom hot eller straff."
ILO har tidigare sagt att denna definition faller under över 20 miljoner anställda olika verksamhetsområden och tjänster.
Enligt publikationen Corriere della Sera visade en cirkulär från ministeriet för arbetsmarknad och socialpolitik i oktober 2013 att tilldelningen av nya kvoter för utländsk arbetskraft på arbetsmarknaden inte förväntas inom en snar framtid. Under de senaste fem åren, under vilka Italien stupade in i en ekonomisk kris, ökade antalet arbetslösa invandrare i landet med 220 tusen och uppgick till 383 tusen utlänningar, vilket motsvarar 14% av det totala antalet arbetslösa.
Trots den osäkra situationen i Italien ökade antalet utländska anställda under ordinarie kontrakt till 2,3 miljoner (2008 var antalet arbetare 1,75 miljoner).
När det gäller de allmänna indikatorerna för EU uppgick arbetslösheten bland invandrare förra året till mer än 17 procent (överskred samma indikator bland italienarna). Efter att landet fastnat i en kris förlorade inte alla utlänningar sina jobb. Arbetstagare inom hushållssektorn var mest lyckliga, medan tidigare anställda i industrisektorn blev kvar utan konstant inkomstkälla.
Idag kommer mer än 9 procent av Italiens privata företag från länder utanför EU. Trots att antalet sådana företag ökar förblir de flesta koncentrerade till vissa verksamhetsområden, och särskilt gäller detta utlänningar. Enligt Corriere della Sera genomförde nästan hälften av de utländska arbetarna 2012 uppdrag som inte uppfyllde deras höga kvalifikationer.
Medelönen för invandrare från andra länder som bodde i Italien uppgick till 330 euro mindre än lönerna för italienarna (968 euro mot 1304 euro), trots att skillnaden före krisen endast var 226 euro.
Överraskande visade Corriere delle Sera att det under 2012 var relativt enkelt för invandrare att teckna ett kontrakt fortlöpande, till skillnad från italienarna (39 procent kontra 17).