"Karl Fifth, den romerska kejsaren, brukade säga att på ishpaniskt språk med Gud, franska - med vänner, tyska - med fiender, italienska - med det kvinnliga könet, det är anständigt att tala det kvinnliga könet. Men om han var skicklig på ryska, skulle han säkert lägga till det att det vore lämpligt för dem att prata med dem alla, för han skulle ha funnit i honom Ishpan-strålning, franskhetens livlighet, tyska styrka, italiensk ömhet, dessutom rikedom och stark korthet av grekiska och latinska i bilderna. " Så exakt och livligt bestämde Mikhailo Vasilievich Lomonosov på 1700-talet skönheten och rikedomen i vårt moderska ryska språk, och subtilt kände ömheten hos italienska.
Men läsarna av "Italien för mig" är säkra: det finns inget sötare än musiken på det italienska språket, som blir närmare och dyrare, så snart vi bara kliverar på Apenninehalvön eller någon ö i den italienska republiken. Det verkar för oss, nej, nej, vi är säkra på att vi förstår italienska från ett halvt ord, halvsyn, en rally och någon från en halvkyss! Alla förälskade i detta land talar antingen eller drömmer om att prata italienska.
Kom ihåg att i de Beaumarchais teaterstykke "The Gift of Figaro" titlar karaktären monologer att det i England räcker med att bara veta en fras - "Damn it." Så vi är i hjärtat säkra på att genom att gå till baren och säga "Caffe, mamma mia"åtföljer frasen med livliga gester, kommer vi att vara säkra på att bartendern omedelbart förstår att vi säkert vill ha espresso.
Skämt som ett skämt, men internationell engelska slutar att arbeta i små italienska städer, där du endast kan tala ett språk - italiano. Det är ingen hemlighet som italienarna är mycket förtjust i när de adresseras på sitt språk, även om de gör misstag. Du kommer att korrigeras, skickas vid behov, kanske matas, men de kommer inte att uppmärksamma fel.
Därför öppnar vi läroböcker på italienska, fyller i ordböcker och lär oss det mest melodiska språket i världen. Även om det finns flera fiender som hindrar oss från att göra detta. Förresten, vi skapar dessa fiender för oss själva. Och i våra egna händer för att besegra dessa fiender.
Fiende nr 1: Rädsla
Kanske en av våra mest fruktansvärda fiender. Men i det speciella språkliga fallet stänger rädsla våra munnar inte bara för låset, utan bildligt sett liknar den också band med band.
Jag minns mitt första, så att säga, "möte" med det lika stora och mäktiga italienska språket. Efter att ha studerat den första kursen i Dmitry Petrov, engagerad i en italiensk lärare, verkade jag själv vara nästan en modersmål, en infödd som lätt skulle chatta med signorina i en butik eller förklara för bartendern exakt vad som behövdes.
Det första simmet i språkmiljön slutade i misslyckande. Jag sprang precis. Ännu mer, mina kära läsare, kommer ni att bli förvånade över att ta reda på var jag flydde ifrån. Det var en riktig marknad som varje fredag ligger på torget i Castel San Giorgio (Castel San Giorgio, provinsen Salerno). Berg med de färskaste ostar, skinka, prosciutto, citrusfrukter, grönsaker, hittills oöverträffade kronärtskockor (2 euro för 5 stycken), baljväxter ... Det finns butiker med smycken och påsar med oundvikliga afro-italienska säljare, halsdukar, parfymer! Paradis för en hemmafru som älskar att promenera genom raderna före helgen, träffa grannar, diskutera alla stadsnyheter med dem, som tydligt föredrar denna marknadssortiment än stormarknader som SISA, Conad eller Lidl.
Med sikte på ostarna steg jag snabbt mot disken.
- Buongiorno, signora! Сosa föredrar? ("God eftermiddag, Signora! Vad föredrar du?")
Jag öppnade munnen för ett svar, men av någon anledning bara ett enda ord spunnit i en förrädisk hjärna questo ( "It"). Resten av bilden var omedelbart färdig - som jag (jag!), Som studerade italienska i flera månader och enligt läraren, som gör uppenbara framsteg, tappar fingrarna i ostar och uttalade bara ett ord.
Efter att ha mumrat något slord, tvekade jag, lämnade slagfältet.
Liknande situationer började upprepas om och om igen. Innan jag öppnade munnen begränsades jag av rädsla och ...
Fiende nr 2: Perfektionism
Lusten att säga frasen är idealisk, antagligen bekant för många. Och just denna önskan spelade ett annat språkskämt med mig.
När jag gick längs Via Lombardi gick jag på något sätt in i min favoritgelateria, som tidigare besökts i sällskap med vänner. Den vänliga signorina kände igen mig omedelbart och frågade om jag gillade gårdagens glass (två runda biscotti, skiktade med den mest delikata mjuka glassen). Ta Dam! Passato Prossimo - Enkel förfluten tid. Men sedan, oväntat, minns jag andra former av förfluten tid som finns på italienska. Jag hände som en dålig dator.
Fiende nr 3: Dialekter
Nu vädjar jag till dem som minst en gång har stött på ett livligt dialektiskt tal. Säg vad du upplevde när du lyssnade på en helt okänd talström som inte har något att göra ens på distans med italienska.
Shock. Denna känsla var central när jag först hörde den napolitanska dialekten. Ja, mina vänner, jag talar till dig. Detta kan bara uppfattas som musik.
frågan: Är det möjligt att besegra dessa fiender?
Svaret: inte bara möjligt, utan även nödvändigt.
"När vi börjar tala ett annat språk är det mycket viktigt att sträva först efter frihet och först sedan till korrekthet. Detta är en naturlig väg. Först lärde vi oss att prata utan spänning, och först sedan lärde vi oss att skriva och lärde oss reglerna," säger översättaren och lärare Dmitry Petrov.
Detta är nyckeln till att övervinna rädsla och bekämpa perfektionism. Dialekter är lite mer komplicerade. Men om du varje dag lyssnar på talet från människor runt omkring dig, fördjupar dig i huvudet i tungan, kan du lösa problemet.
Alla lärare, som en rekommenderar: tala som om det inte finns någon rädsla alls, gör misstag, hjälpa dig själv med gester, fråga dina samtalare, i allmänhet, koppla av och njut av kommunikation.
Tja vänner, parliamo på italiano?
